Lindsdals Stina

Tänk att det snart är semester. Som man längtar just nu. Har av slutat mitt näst sista helgpass tv det känns otroligt skönt men också lite oroande. Jag är rädd för att min semester blir en enda jobb hemma hos mamma. Semester skall vara då man är ledig tar dagen som den kommer och vilar upp sig.
Efter detta året krävs det en hel del. Jag mår skit.
Jag hinner inte ens känna efter. Jag är totalt slut och det är nära till bristningen. mitt jobb har varit min räddning från att bryta ihop hur ska det nu gå när jag blir ledig och jag måste gör en massa hos mamma. Mamma verkar redan ha bildat sig en uppfattning om hur vår semester skall vara. Måla huset, rensa ogräs klippa gräs hjälpa henne. Det känns som om jag inte får luft att jag ligger under ett ton tunga stenar och jag kvävs. Mamma vill så mycket men kan inte pga sin brutna fot, men jag orkar inte. Rädslan är att vi blir ovänner därför hon vill ha det på ett sätt och jag vill bara vara ledig. Min bror känner likadant.
Mammas väninnor säger att du har ju två friska barn som kan hjälpa dig. Visst lägg mer krav på oss. Förstår ni inte att vi redan går på knäna vi orkar snart inte leva upp till allas krav längre. Kom och hjälp oss istället för o ställa krav. En dag har jag sagt till mamma att jag tänker lägga på hennes trädgård inte mer då blev hon arg och besviken. Ja ha skall trädgården ser ut så här då????Jag skiter i vilket men jag skäms över hur det ser ut men vi ORKAR INTE,,, Orka inte ni är unga i 30 års åldern ni får inte säga att ni inte orkar är hennes nästa ord. När jag var i eran ålder.... hade jag två barn och min pappa och hans hus o ta hand om jag orkade. Just precis sa jag då, jag tänker inte göra det du gjorde för nu har hon haft fem hjärtinfarkter är benskör och har andra problem med. Jag tänker inte få hjärtinfrakt innan jag blir 40 år. Jag vill inte bli som hon med hjärtproblem men alla driver mig till detta med sina KRAV:!!!!!!!!! Förstå att jag inte är mer än människa jag heller jag kan itne klona mig och hinna allt ni kräver av mig.
Min kropp har börjat o säga ifrån men jag har inte  riktigt lyssnat förrän nu när jag är så nära att brista. Ryggen värker jag har värre och längre skov i min ledgångsreumatism och mina allergier och astma har blivit smäre under våren. NÄr jag gick i väggen för fyra år sedan fick jag lära mig att säga ifrån men det är inte längre så lätt och folk har glömt att jag var riktigt dålig då. Det är konstigt vad folk glömmer fort t o m ens mamma...
Ring inte samma dag låt mig få planera in mina aktiviteter efter vad jag orkar.
Jag är helt slut. jag orkar inte mer. Fråga inte hur jag mår, hjälp mig istället!!!!
Snart är det i allafall semester. Det blir en resa till Stockholm och kanske försöker jag ta mig härifrån o sedan bara vara. Låt mig får göra detta...

Handikappsanpassning på Guldfågeln är under all kritik

I förra veckan var vi som vanligt på fotboll vår favorit sysselsättning i vår familj.
Min mor bröt foten för en tid sedan och har säsongsbiljett på sektion H. Hissen finns vid vip ingången vid sektion B.
Första gången gick vi upp för trappan och blockerade trappan på en sida i ungefär 10 minuter till allas förtret. Använd hissen skrek dem till oss.
Hissen, den enda på guldfågeln finns på huvudläktarens sida där också handikappsplatserna finns. Vi gick dit min mor och jag och trodde att vi kunde scanna våra biljetter där och sedan åka upp i hissen i stället, men inte då.

Tjejen som stod  sa att vi kunde få åka upp i hissen om vi bara scannade på vår sida först. D v s sektion H på andra sidan arenan. Har du ingen handikappsplats sa hon. Nej sa jag man måste väl kunna använda hissen trots att man inte skall sitta på handikappsplatsen. Är inte hissen till för alla som behöver den sa jag då.
VAD ÄR NU DETTA, tänkte jag.
Jo men du måste gå till din uppgång för att scanna dig och sedan kan du komma tillbaka och åka i hissen…
Menar du att min mor skall hoppa på kryckorna till uppgången för sektion H för att scanna in sin säsongsbiljett för att sedan hoppa tillbaka och få åka upp i hissen.
Ja våra scanners ta bara varje sektion sa hon då!
Nu var ju jag med mamma så jag sprang bort till sektion H uppgång och berättade vad som hänt de trodde heller inte sina öron  och scannade våra kort och sedan gick jag tillbaka till VIP uppgången där mamma stod o väntade. Då fick vi komma in och åka upp. Men ingen där i vip kunde kolla om jag scannat mig eller inte, så jag kunde likaväl ha struntat i detta och bara åkt upp ingen dem kunde inte kolla om jag scannat, eftersom de inte kan ser detta heller.
Det finns en mängd hinder på vägen med som plastband som hindrar en att ta sig närmsta vägen och funktionärer som säger att man inte får gå där och där…Hur skall man veta detta? Detta gör också vägen ännu längre för dem som inte orkar gå så långt.
Väl upp på plan 2 skulle vi ta oss från huvudläktarens sida till vår sida i solen på andra sidan arenan, men detta är inget problem. Men varför satte man inte in två hissar i Guldfaågeln, en på vardera sida. Det är under all kritik. Hissar skall man kunna använda trots att man inte vill/ska sitta på en handikappsplats. En hiss är tillför alla som behöver åka den…
Det måste kunna gå att få scanna oss vid hissen för att om möjligt hoppa över en del i allt hoppade????
Vi trivs bra i solen på sektion H och vill inte byta det måste gå att lösa i allafall...
Har försökt att få kontakt med kansliet på Guldfågeln men ingen har hört av sig än.

Någon gång kommer mamma att gå själv undra hur det skall gå om inte Guldfågeln arena ändra på dessa konstiga scanningregler.

25 januari 2011 kl 1142 somnade min älskade pappa Stig in.
Jag och mamma satt med honom och höll honom i handen när han tog sitt sista andetag. Det var fint men fruktansvärt jobbigt. Trodde faktiskt inte att det skulle bli det efteråt. Men det sista jag minns av min far är hans sista andetag. Usch.
Sedan det som händer när en person dör är otroligt o fruktansvärt. man ser skälen lämna kroppen.
Jag pratade med honom i 20 minuter efter det och sedan hjälpte sjuksköterskan Anette på GR kliniken att göra honom i ordning. Det såg ut som han sov.

Det var fruktansvärt att lämna kvar pappa ensam med ett lakan över sig. Varför skall han vara ensam.
gråten är konstant ochjobbigt. Mina kinder och ögon är röda och förstörda.

En dag senare och man kan inte förstå att han är borta. Idag var vi på begravningsbyrån och bokade begravnng, ännu en sak som man inte trycker om. Usch, Jag hade verkligen inte någon aning om hur pappa ville ha det. Annonsen blev fin och kommer i tidningen på fredag.

Jag tärs varje minut av detta och min sorg är obegriplig. Vi ses ofta nu mamma brosan och jag . Idag har vi varit här hos mig och käkat mat.

Obegripligt att han inte lägngre finns hos oss. JAg kan inte förstå.
Men pappa var sjuk riktigt sjuk och det är skönt att han inte längre lider.
Fruktansvärd sjukdom Cancer. det äter upp en människa inifrån.
Pappa blev snabbt dålig och från konstaterandet den 15 januari tills han gick bort den 25 januari är exakt 10 dagar. Otroligt snabbt och vi hann inte med att smällta beskedet att han var obotligt sjuk innan han hann o dö.
Nu börjar mitt sorgarbete och det kommer att ta tid...
den 10 februari kl 11 i Förlösa begravs min pappa. Så nära så han ser hemmet.
Pappa jag älskar dig,